Dokumentation – Får ett barn lov att välja att inte bli dokumenterad?

Dokumentation – Får ett barn lov att välja att inte bli dokumenterad?

Vi håller just nu på med en kurs på högskolan som heter pedagogiskt ledarskap och omsorgsetik. En av de examinerande uppgifterna vi har är att skriva ett paper angående omsorgsetik och pedagogiskt ledarskap.

Någonting jag har skrivit om innan är dokumentation och etik. Det ämnet kommer jag väldigt ofta tillbaka till.

Vi dokumenterar för verksamhetens och barnens utveckling - det är nog dom flesta med på?

Att det finns olika typer av dokumentation är nog också dom flesta med på.

Om vi försöker kategorisera upp några sorters dokumentation.

  • Dokumentation för verksamhetens utveckling 
  • Dokumentation för barnens utveckling
  • Dokumentation för anhöriga

Jag vill, lite löst, påstå att alla tre sorternas dokumentation har någon form av koppling till våra styrdokument.

För utvecklingen borde inte någon större förklaring behövas och dokumentationen för anhöriga känns som en del av samverkan med hemmet.

Normen är att alla delarna är viktiga och alla delarna är behövda - right?

Jag tänker att följande fråga alltid är bra att ställa innan man egentligen gör någonting överhuvudtaget -

Hur hade du upplevt om någon gjort exakt samma sak mot dig?

Ponera att du på din arbetsplats utför en aktivitet, en arbetsuppgift.  Under aktiviteten blir du filmad eller fotograferad, andra människor tittar samtidigt på dig och antecknar vad du gör.

Bilderna eller filmerna på dig publiceras sedan någonstans eller hängs upp på en vägg som alla som passerar kan se. Känns det okej för dig?

Med eller utan sociala medier inblandade så är dokumentation faktiskt just en dokumentation, vare sig det är genom bilder och filmer eller genom anteckningar.

Är barnen medvetna - är föräldrarna?

Var går gränsen för när ett barn är medvetet om varför det blir dokumenterat? Om man tänker just sociala medier så finns det ju alltid en risk att bilder hamnar där dom inte ska hamna. Och hur som helst så är det alltid en handling som inte går att återta, finns någonting en gång på nätet så är det också för evigt. Speciellt med företag som Facebook eller Instagram som faktiskt äger rättigheterna till bilderna och kan göra exakt vad dom vill med bilderna, när som helst, även om det är i slutna grupper dom delas.

Under en intervju frågade jag en verksam förskollärare om dom hade pratat med barnen om vad det innebar att faktiskt bli dokumenterade. Där fick jag svaret att dom hade inte haft diskussionen och att barnen nog inte skulle förstå innebörden av det. Följdfrågan blev då om dom hade haft en diskussion med föräldrarna om det. Då gled samtalet in på föräldraansvar och föräldrauppfostran och det är alltid en väldigt tunn och bräcklig linje att träda på.

Men frågan jag egentligen ställer mig är -

Vem har egentligen mandat för att bestämma när våra metoder för verksamheten och barnets utveckling får stå över barnets vilja och integritet.

Får ett barn lov att välja att inte bli dokumenterad? Hur hanterar man det?

Jag kan vara ute och cykla en aning....

 

 

 

Stäng meny