Alla barns behov & de osynliga behoven

Alla barns behov & de osynliga behoven

Jag gillar läroplanen!

Där finns massvis av bra direktiv på vad det faktiskt är vi arbetar efter i förskolan. En förskola för alla, en skola för alla, ett fritidshem för alla. Inga ovanligt uttryck eller hur? Uttrycken har faktiskt stöd i styrdokumenten också, läroplanen säger till exempel såhär:

Förskollärare ska ansvara för

• att varje barn får sina behov respekterade och tillgodosedda och får uppleva sitt
eget värde,
• ge stimulans och särskilt stöd till de barn som befinner sig i svårigheter av olika slag,

Förskolechefen ska ansvara för

• verksamheten utformas så att barn får det särskilda stöd och den hjälp och de
utmaningar de behöver,

Förskolans uppdrag

Verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan. Barn som tillfälligt eller varaktigt  behöver mer stöd och stimulans än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar så att de utvecklas så långt som möjligt.

Barnkonventionen nämner också alla barns rätt till vila och ett privatliv.

Särskilda behov - vem tänker vi på?

Barn med särskilda behov är inget ovanligt inom förskolan eller skolan och något vi alla aktivt arbetar med.
Men vad ni tänker ni på när jag säger ett barn med särskilda behov, var går era tankar? Mot det utåtagerande barnet? Mot barnet som inte kan läsa eller skriva? Mot barnet som inte har något tal? De barnen som syns och hörs?

Eller tänker ni på barnen med HSP? De introverta barnen? Jag upplever att det är en grupp som ofta inte får det stöd dom faktiskt behöver.
För er som inte vet vad HSP är: HSP = Highly sensitive person, på svenska högsensitiv person. Här finns lite mer info: http://www.hspsverige.se/

Tänk er lilla Kalle

Kalle är fem år gammal och ett mellanbarn, han har sex syskon i åldrarna 1-18.
Kalle går på förskolan tisdag-torsdag, femton timmar i veckan. På kalles avdelning går där femton andra barn, varav en väldigt extrovert och utåtagerande flicka som tar väldigt mycket plats och syns mycket.

Kalle delar rum med två av sina syskon och är aldrig ensam när han är hemma.
Kalle, precis som alla andra barn, fylls av tusentals intryck varje dag. Hemma matas han med information och olika intryck från sina syskon och föräldrar, på förskolan ska Kalle undervisas och lära sig saker. Samtidigt måste Kalle förberedas för förskoleklassen och övergången till fritidshemmet.

Vad är Kalles behov? Behöver han mer stimulans?
Förskolan jobbar på och arbetar efter sina styrdokument och krav både utifrån och inifrån med sina olika projekt och teman. Barnen är nyfikna och tycker alla nya saker som introduceras är oerhört intressant och föräldrarna är nöjda.
Tror ni att Kalle mår bra av det här?

Min tankegång lutar åt att Kalle faktiskt inte behöver mer stimulans. Jag tror att Kalle behöver få en chans att i lugn och ro få sortera dagens och veckans intryck. Sålla bort det som inte är relevant och låta hjärnan och kroppen återhämta sig för att kunna få ta del av ny information.
Jag tror att det som hade faktiskt kunnat främja Kalles utveckling hade varit att få sitta i ett helt tomt rum, helt ensam för att kunna sortera och ta till sig alla dagen intryck. Att få lov att faktiskt bara vara.

Vi är alla unika individer

Alla barn är inte extroverta, alla barn är inte introverta. Alla barn är unika individer precis som vi vuxna är.
Vi lär oss olika och vi fungerar olika. Många barn har möjlighet till en egen plats någon gång under dagen där barnet får lov att varva ner och sortera i sin hemmiljö.
När hemmet inte kan erbjuda den möjligheten är det faktiskt vår skyldighet som förskollärare, förskolechefer, fritidspedagoger, barnskötare, rektorer och pedagoger i allmänhet att erbjuda den platsen och möjligheten.

Barn har rätt att varva ner.
Barn har rätt till ett privatliv och en stund för sig själv.
Barn har rätt att få vara sig själv, helt påverkan utifrån andra.
Förskolan är ett kollektiv men för att kollektivet ska må bra måste de unika individer som ett kollektiv består av också må bra.
Vi måste se alla barn, även de barn som inte hörs och syns mest eller skriker högst.
Återkommer faktiskt till förskolebrevet än en gång, öppna dörrar och insyn som deras policy vill få fram gör det här till en omöjlighet.

Hur hade du mått om du:

  • aldrig fått lov att vara ensam ?
  • alltid varit varit övervakad på ett eller annat sätt ?
  • ständigt haft ljus eller ljud omkring dig ?
  • Inte kunnat gå undan med en arbetskollega eller vän utan att samtidigt bli sedd och/eller ifrågasatt vad ni gör?

För det är så dom här barnen har det. Känns det verkligen okej?

 

Stäng meny