Är vi för okritiska mot forskning?

Är vi för okritiska mot forskning?

Det finns beprövad erfarenhet och det finns forskning.
Är inte beprövad erfarenhet en sorts forskning? Relativt ofta under mina studier och uppgifter under bland annat min VFU finns där som mål och norm att till exempel ens didaktiska val ska kopplas till relevant forskning.
Så hur definierar vi forskning? Mot mina egna regler så snor jag faktiskt fakta från Wikipedia, ja källkritiken är inte på topp ikväll men det kändes rätt okej ändå…

Wikipedia säger följande:

” Forskning är en aktiv, planmässig och metodisk undersökning (studier) som bedrivs av forskare för att få nya kunskaper och öka vetandet. Vetenskap är sådan forskning (akademisk forskning, industriell forskning, viss privatforskning, med mera) som har resulterat i vetenskaplig publicering. Begreppet 'forskning' används även för att beskriva hela samlingar av information om ett speciellt ämne[förtydliga], och används i dagligt tal för vetenskapligt arbete, eller privatforskning såsom släktforskning, som inte publiceras vetenskapligt. Forskning kan vara industriforskning eller akademisk forskning, som i sin tur kan ha karaktär av tillämpad forskning eller grundforskning. Man kan också dela in forskningen i naturvetenskaplig sådan och samhällsvetenskaplig.”

Bland olika forskningsmetoder finns bland annat erfarenhet att utläsa

"Erfarenhet är ett allmänt begrepp som innefattar kunskap om, färdighet i eller observation av någon händelse som tjänats genom deltagande eller utsatthet. Begreppet avser vanligen kunnande eller procedurkunskap, snarare än förslagskunskap; internutbildning snarare än boklärande. Filosofer kallar kunskap baserad på erfarenhet för "empirisk kunskap" eller "aposteriorisk kunskap". Förhör om erfarenhet har en lång tradition i kontinental filosofi. 

Erfarenhet kan vara fysisk, mental, känslomässig, andlig, social eller subjektiv.”

Det torde betyda att erfarna förskollärare, fritidspedagoger, lärare och andra pedagoger helt sonika borde kunna hänvisa till erfarenhet när det ställs krav på att kunna härleda didaktiska val till forskning?
Vad är viktigast? Vad är mest relevant?

Hur kritiska ska vi vara mot forskning?

Förskollärare med flera års erfarenhet som blir överkörda av ny forskning är någonting jag upplever mig ha erfarit mer än en gång.

Min upplevelse är att skolan och förskolan är väldigt mottaglig för ny forskning, speciellt på ledningsnivå, vilket jag tror kan skapa klyftor mellan ”golvet” och ledning.

Jag säger inte att forskning är dåligt, men är aningen rädd för att vårt förhållningssätt till forskning lämnar en del att önska. Vi ska tänka kritiskt och normkritisk men gör vi verkligen det när det kommer till kritan och vi står där på en PUT-kväll eller ett personalmöte eller i personalrummet dagen efter att chefen varit på fortbildning baserad på ny forskning?

Stäng meny