Genus i praktiken – vi är individer

Genus i praktiken – vi är individer

Genus i förskolan och skolan, ständigt diskuterat och delvis polariserat.

Genus är svårt, genus är komplicerat. Både för personal och barn.

Fysiska skillnader finns mellan könen och kommer antagligen alltid att finnas.

För att diskutera frågor om kön och identitet krävs egentligen solklara definitioner på vad ett kön och vad en identitet är. De definitionerna är i följande tankegång dock irrelevanta.

Jag tänker såhär:

Hur bemöter vi de individer vi träffar?

Utgår vi ifrån att personen i fråga besitter ett visst kön och därefter vissa kompetenser eller utgår vi ifrån att det helt enkelt är en unik individ?

Om vi utgår ifrån att varje människa vi möter är en helt unik individ och därför besitter helt unika egenskaper som hen har tillförskaffat sig genom sin sociala och fysiska omgivning utefter sina egna förutsättningar så är vi en bra bit på vägen.

Om en flicka leker med dockor och en pojke leker med bilar så är det för att intresset finns. Leker flickan med bilar och pojken med dockor så är det för att intresset finns där.

Det vi kan göra är att inte medvetet styra aktiviteter eller en fysisk miljö mot könsinriktade uppdelningar.

Blanda och låt barnen ta del av det som barnet vill. Sätt barnets nyfikenhet i fokus!

Nu hoppar jag diskussionen angående huruvida man säger att något är fint eller inte och säger faktiskt att något är fint, både till min dotter och till min son.

Därav hade jag, oberoende av om det är en pojke eller en flicka som kommer till förskolan med ett klädesplagg det tycker är fint sagt exakt samma sak till hen.

När vi aktivt gör skillnad på kön för att inte göra skillnad på kön så tycker jag vi tappar bort fokus på barnet som individ.

Vi är alla, inklusive barnen, inklusive pedagoger och inklusive föräldrar helt unika individer.

Vi är inte vårt kön, vi är en helt egen människa, stor som liten.

Stäng meny