Diagnoser – varför?

Diagnoser – varför?

Ni vet den där pojken eller flickan som har lite extra svårt att sitta still?

Hen som inte riktigt fungerar i det sociala samspelet?

Hen som kunde skriva vid tre års ålder men inte började prata innan förskoleklassen?

Hen som pratade felfritt vid ett års ålder men enbart kunde prata om traktorer?

Hen som plötsligt låser sig och blir oförmögen att svara på tilltal?

Att diagnostisera ett barn

Att diagnostisera ett barn är ett enormt känsligt och ofta väldigt laddat ämne, fullt förståeligt men där finns anledningar.

Vi lever i ett enormt komplicerat och invecklat samhälle. Här finns regler och system att följa.

Som nog alla vet lider både skolor, fritidshem och förskolor ofta av resursbrist. Att kunna lägga resurser på enskilda barn kräver väldigt ofta en diagnos av barnet.

Så vad är meningen med en diagnos?

En diagnos sätts efter en utredningsprocess och diagnosen sätts enbart för att göra livet så bra som möjligt för den med en diagnos.

Finns kunskapen om en diagnos finns där också oftast hjälpmedel att tillgå och resurser att sätta in.

Problemet?

Jag tror att diagnoser ofta sätts alldeles för sent och ibland inte alls.

Varför?

Två anledningar -

  • Konflikträdda pedagoger!

Jag har mött så många pedagoger de senaste åren som inte har tillräckligt mycket förståelse för sin egna kunskap och helt enkelt inte vill/vågar/kan ta diskussionen med föräldrar.

  • Okunskap hos föräldrar! -

Det finns tyvärr fortfarande föräldrar som ser en diagnos som något negativt, som en stämpel. Det är inte en stämpel, det är inget negativt mot varken er som föräldrar eller mot ert barn.

En diagnos är något bra!

Det ger både vårdnadshavare och pedagoger en chans att veta vilka anpassningar som eventuellt kan fungera och vilken hjälpmedel som finns att tillgå.

Det är ingen anklagelse, det är inget straff, det är ingen stämpel.

Jag upprepar för det här är viktigt,

det är ingen stämpel, det är inget negativt.

Desto mer vi vet, desto mer kan vi göra.

 

Till er pedagoger

 

Minns ni barnen jag beskrev i början? Om ni direkt tänkte på ett barn på er förskola, på ert fritidshem eller i er klass så hoppas jag att ni har pratat med vårdnadshavarna.

Om inte - varför?

Ni är kompetenta och oftast erfarna pedagoger, anar ni att där kan finnas en problematik eller behov av särskilt stöd så är där en stor risk att det finns det.

VÅGA!

Prata med föräldrarna / vårdnadshavarna. Förklara syftet, ge dom kunskapen att utredningar och diagnoser är för barnens bästa och för att underlätta för både barnen och föräldrarna.

Vi jobbar för barnens skull, barnet i centrum. Finns där då någonting vi kan göra för att underlätta så är det en självklarhet att vi ska göra det.

Så ta diskussionen nästa gång ni går till jobbet. Det är för deras skull vi gör det här.

 

Läs gärna vad föräldrar med barn som har fått diagnos tänkte innan och efter diagnosen här! 

Vare sig det handlar om en diagnos eller en personlighetstyp så handlar det i grund och botten om att skapa förlåtelse för en individ.

Desto mer vi vet om en individ desto mer kan vi hjälpa och förstå.

Stäng meny