Skolan och förändrade fostransideal

Utvecklingen i utbildningshistorian hamnar till slut i ett skede där skola och barndom kopplas samman, med en "skola för alla" blir barndomen än mer homogen och barn från olika platser i Sverige får en allt mer gemensam syn på sin barndom. Samtidigt som skolan växer fram så växer också andra samhällsinstitutioner fram, fabriken fängelset och hospitalet (det vi kallar sjukhus idag). Alla de här institutionerna följer lite av samma grundprincip när det gäller övervakning och disciplinering och är faktiskt, om man kollar noga, uppbyggda på liknande sätt. Tanken i uppbyggnad är att man aldrig någonsin riktigt visste om man var övervakad eller inte och därför självreglerade man sig. Här växte självregleringen fram som en central maktteknik.

Impulser till skolans framväxt

Det finns många anledningar till varför skolan växte fram på det sättet den gjorde men några av de främsta var följande tre:

Underklassens villkor - här handlade det till stor del inte om en utbildningsfråga och barnens rätt eller behov av utbildning, fokus låg snarare på hur man skulle ta hand om (rent omvårdnadsmässigt) den stora skara av barn som fanns i underklassen på 1800-talet.

Övervakning och fostran - i det här fanns samtidigt hela tiden en bakomliggande grundtanke på att kunna övervaka och fostra underklassen. Att stävja upproriska rörelser och tankar och fostra underklassen.

Förvaring - till stor del handlade det även om problemet att man inte hade någonstans att förvara barnen. Det var en stor mängd barn som utan skolan som förvaring mycket väl kunnat driva runt på gatorna istället.

Förändrade fostransideal under 1900-talet

I början på 1900-talet kom där ett paradigmskifte i hur man såg på barn och fostran. Fokus vände från moral och ren uppfostran till metoder och tankar baserat på forskning. Nu talade man om mognad och intelligens. Där kom råd och forskning från psykologiskt och medicinskt håll. Nu började även "sk" rådgivningsbyråer dyka upp.

1946-75  Demokrati och vetenskap i symbios

Efter andra världskriget fortsatta tanken om rådgivning och upplysning. 1946 kom boken Det finns inga elaka barn! (Joachim & Mirjam Israel) ut, där tog man relativt kraftigt motstånd från nuvarande tids tänk angående aga. Nu började utvecklingspsykologin ta fart, man pratade om psykoterapi, neuroser och störningar.

1975-

Nu radikaliserades tanken på en enhetsskola. Man började se på skolan som en skola för alla och såg det utifrån ett sociologiskt och politiskt perspektiv, nu blev den sociala klassen central. På 1990-talet kom det moraliska perspektivet tillbaka samtidigt som man började forska inom neuropsykiatri och bokstavsdiagnoserna kom till. Här lades grunden för dagens arbeta med värdegrund och självbedömningar vilket ledde till den blandade vetenskapliga och moraliska barnsyn vi har idag.

Stäng meny